Jag bet mig i läppen och skärde mig sakta i handleden. Den blåa handduken fick snabbt röda fläckar som liknade enorma snöflingor. Aldrig hade jag känt smärta på det sättet. Det värkte både inom mig och det syntes nu lika bra på utsidan.
Mina ögon var svullna och hade tappat den ljusa färgen. All lycka var slut, jag hade inte skrattat på flera månader, bara suttit ihopkrupen i ett hörn och väntat på min död.
Ingen hade lagt märke till att jag var borta, inte ens mina föräldrar. Varför föddes jag om dem ändå inte bryr sig? Fast jag kanske var ett stort jävla misstag?!

Precis som blommorna vissnar ruttnar jag bort i mina drömmar. Önskar jag kunde vakna upp och börja om från början. Men det går inte, min kropp har nästan tinat bort, allt blod är nästan slut och min hud är skrynklig av uttorkning. Min mage har aldrig varit så smal och mina revben aldrig så stora.
All styrka är slut, jag orkar inte ens vifta bort flugor som ständigt surrar runt mitt huvud.

Jag tar ett sista andetag och för in rakbladet i halsen, allt snurrar runt och barndomsminnen tränger sig in i min hjärna. Varför kommer alla bra minnen tillbaks?
Nu inser jag att det jag gjorde var fel, jag kunde kämpa och bli den jag var förut. Men det var försent, sakta föll jag mot marken och allt förblev mörkt.